Det finns två hundar jag fortfarande tänker på nästan varje dag.

Varje sommar reste jag bort två eller tre veckor med vänner. När jag kom hem berättade personalen alltid samma sak: Morris och Zimson hade suttit på samma plats på slänten, dag efter dag, morgon till kväll, och tittat ner mot parkeringen och väntat på min bil. Samvetet blev lika tungt varje gång.

Så när de började bli äldre bestämde jag mig. En sommar skulle vara deras. Jag köpte en takbox och planerade en lång bilresa genom Europa, med ett enda egentligt mål: att ta Morris till Berner Oberland i Schweiz och låta honom springa i bergen som en gång gav hans ras sitt namn.

Morgonen vi skulle åka hände något jag fortfarande inte kan förklara.

I alla år hade mina resväskor betytt en enda sak för dem: att jag skulle resa utan dem. Bara åsynen av väskorna gjorde dem deppiga. Den här morgonen hade jag ännu inte packat något av deras saker. Inga filtar, ingen mat, inga leksaker. Ändå sprang Zimson ut till bilen med sitt gosedjur i munnen, med Morris bredvid sig, och stod där med viftande svans och väntade på att vi skulle åka.

Jag kan inte svara på det. Men jag tror att hundar bygger sin bild av världen av tusentals små erfarenheter. De läser av oss, kopplar ihop händelser och förstår sammanhang på ett sätt vi fortfarande underskattar.

Vi badade i sjöar längs vägen, och jag hade till och med packat ner en uppblåsbar paddleboard och flytvästar så att vi kunde ta oss ut på vattnet, alla tre.

Men mitt starkaste minne är från Berner Oberland. Under alla våra år tillsammans hade Morris aldrig sprungit ifrån mig mer än 50 meter. Men när vi klev ur bilen i Berner Oberland satte han av uppför berget, skällde av ren glädje och fortsatte springa längre och längre bort utan att stanna, tills han bara var en liten prick på berget. Jag stod kvar och tittade. Jag hade aldrig sett honom så lycklig.

Kvällen vi kom hem gjorde de något de annars bara gjorde när vi upplevt något stort tillsammans: de kom fram och lade huvudet i mitt knä. Men den här kvällen gjorde de det om och om igen. Gick iväg en stund, kom tillbaka, lade huvudet i knät igen. Och igen.

Om jag ångrar något idag är det inte resan. Det är att jag inte gjorde fler sådana saker, tidigare. Det är lätt att tro att man umgås med sin hund bara för att man är på samma plats. Morris och Zimson var med mig varje dag, men ofta satt de ändå och väntade på att jag skulle sluta arbeta och verkligen vara med dem.

När de blev äldre blev båda stelare i lederna, och Morris päls blev aldrig riktigt densamma efter en operation. Jag köpte glukosamin och flera andra tillskott, men ibland tog de slut. Ibland glömde jag att köpa nya. Och jag tänkte samma tanke gång på gång.

Jag visste inte då att den tanken en dag skulle bli Dogfather. Jag visste bara att jag önskade att det fanns en mat jag själv hade velat ge Morris och Zimson varje dag.

Det är därför Dogfather finns. Inte för att världen behövde ännu ett hundfoder, utan för att två hundar lärde mig hur stort ansvaret är när man är hela världen för någon som aldrig kan säga ett ord tillbaka.

När jag tog över hundhotellet i Täby för ungefär femton år sedan behövde vi köpa in mat till många olika hundar. Vi provade oss fram mellan olika foder för att hitta sådant som hundarna både ville äta och mådde bra av. Det blev mer lärorikt än jag hade väntat mig.

Vissa hundar åt knappt. Andra fungerade dåligt i magen. När vi bytte till ett bättre foder kunde både aptiten och magen förändras tydligt. Det bevisade förstås inte att en viss ingrediens var problemet, men det lärde mig att läsa innehållsförteckningar på ett helt annat sätt.

Även bland de bättre fodren saknade jag ofta helheten. Jag ville se ordentligt med animaliskt protein och ett recept där ingredienserna hade ett tydligt syfte, inte funktionella ingredienser i så små mängder att de mest verkade finnas där för att kunna nämnas på förpackningen.

Det var inte spannmål i sig jag vände mig mot. Ris kan vara en fullt rimlig ingrediens, och vårt eget lammfoder innehåller ris. Det jag reagerade på var när stora delar av ett foder bestod av billiga råvaror, medan det animaliska proteinet och den funktionella delen hamnade i bakgrunden.

Efter femton år med hundarna på Changdobels har jag fått följa många av dem genom stora delar av livet. Idag driver vi hunddagis och hundhotell i Täby, Stureparken, Gärdet, Danderyd och Vallentuna. Pigga unghundar blir vuxna och så småningom äldre. Leder blir stelare, magar känsligare och hud och päls förändras. Jag såg det hos Morris och Zimson, men också hos väldigt många andra hundar som genom åren blivit våra kompisar.

När vi till slut bestämde oss för att ta fram ett eget foder ville jag därför inte göra ännu en säck torrfoder med ett snyggt namn på framsidan.

Under ungefär ett år bollade vi recept och sammansättningar med veterinär- och näringsexperter inom hundnutrition. Vi var i kontakt med ett femtiotal tillverkare innan vi hittade en seriös fabrik i Danmark som kunde göra det vi faktiskt ville ha. Ett par hundra Changdobels-kunder och omkring 30 personer ur vår personal fick vara delaktiga och tycka till under utvecklingen.

Vi satte några grundregler: ordentligt med protein, en hög andel animaliskt protein, noggrant valda råvaror och en bred funktionell bas som finns där varje dag.

Inom kort kommer fler Dogfather-foder med nya proteinkällor. Recepten kommer att skilja sig, men grunden ska vara lätt att känna igen: ordentligt med protein och samma genomtänkta funktionella bas som vi tycker hör hemma i maten från början.

Vi fortsätter lyssna på kunder, personal och de experter vi arbetar med. Målet är inte att en dag säga att vi har gjort det perfekta fodret. Målet är att fortsätta göra det bättre när vi lär oss mer och ny forskning kommer ut.